Hur vi firar vår bröllopsdag

Jag skulle vilja beskriva vårt firande som en symbol för vårt äktenskap.
När vi gifte oss fick vi 3 vinflaskor av en av tärnorna och hennes fästman (underbara Alexandra och Fredrik). Den ena skulle drickas på den första bröllopsdagen då vi firar bomullsbröllop. Sagt och gjort, en flaska Fetzer Barrel Select (Zinfandel) korkades upp och håller i skrivandets stund på att avnjutas.
Levande ljus är tända och vi tittar på vackra svartvita bilder från ett år sedan.
Innan flaskan korkades upp påbörjade jag en hemmareparation av vår diskmaskin.
(vår cylinda, med ett par år på nacken, tar inte in vatten - slutsats, efter en del googlande, är att vattenfiltret är igentäppt vilket gör att översvämningsskyddet reagerar och inte vill släppa in mer vatten i maskinen). Så så firar vi bröllopsdagen, det äktenskapliga samarbetet för att få vardagen att gå ihop, och guldkanten med det goda vinet.

(Tyvärr visade det sig att vattenfiltret inte ville lossa så problemet är inte avhjälpt, så om någon läsare råkar veta hur man får bort ett vattenfilter från en cylinda 1:10 får hon/han gärna höra av sig)

Bröllopsdag

Idag firar jag och min älskade man vår allra första bröllopsdag! Vi har iofs varit ihop i snart 10 år, men gifta har vi bara varit i ett år.

Rörd till tårar

Underbara syster

Sjuka barn

Vet ni vad som är värre än att vara hemma med ett sjukt gnälligt barn?
Att vara hemma med två sjuka gnälliga barn

Vet ni vad som är värre än att vara hemma med två sjuka gnälliga barn?
Att vara hemma med två barn varav det ena är jättesjuk, behöver bara ligga på soffan och kolla disney channel, och det andra är lite halvsjukt, gnälligt och inte så sjukt att det inte vill vara ute och leka. Knepig ekvation att få ihop liksom.

Minns när jag var sjuk när jag var barn. Ibland kom Mamma upp till mitt rum för att byta lakan. Det är extra skönt med rena lakan när man är sjuk sa hon. Jag blev förvånad då, när jag insåg att hon brydde sig om hur det kändes för mig när jag var sjuk. Fy vad hemskt! Stackars Mamma. Om hon hade vetat att jag tänkte så hade hon ju säkert blivit jätteledsen, det hade jag blivit.

Och när jag var 14 år och låg på sjukhus i väntan på operation. Mina föräldrar var inte där med mig....inte ens när jag kördes ner till operation eller när jag vaknade. För mig är det verkligen helt otänkbart. Att låta mitt barn gå igenom det själv. Men jag tyckte inte det var konstigt då. (tilläggas kanske bör att jag har 4 småsyskon, Pappa jobbade heltid och Mamma jobbade typ mer en heltid med egen firma)

Jag har bestämt mig för att mina barn aldrig någonsin ska tvivla på att jag älskar dom. Jag säger det så ofta att Tea ibland ber mig sluta tjata - "Jag veeeeeet det mamma, du säger ju det jämt!"

Jag ska skriva ett brev till Tea och ett till Max. Som de ska få när de blir äldre. Där ska jag förklara hur hela mitt liv kretsar kring dom, hur nästan allt jag tänker på eller gör har med dom att göra, deras bästa - Alltid!