Åsa Karolin Larsson

När jag började förskolan, knappt 6 år gammal fanns där en flicka som var något av det sötaste jag hade sett. Hon såg ut som en prinsessa med stora blå ögon och ljust lockigt hår. Hon hette Karolin. Vi gick i samma klass ända upp till 9:an.
Under lågstadiet och kanske framför allt mellanstadiet var det så där upp och ner som det kan vara med tjejjer i den åldern. Ibland skickades det elaka lappar och var tårar och sura miner. Men oftare var vi väldigt goda vänner. Jag vet inte hur många nätter som spenderats i deras stora tält som vi med ganska stor möda satte upp på hennes gräsmatta. De bodde i ett vackert hus vid havet men vi var som sagt oftast ute och i tältet. Vi pratade i timtal, vi badade och ibland tog vi en liten båt ut och fiskade. Ett antal timmar spenderades också i hennes mormors bigaråträd där vi satt och pratade, fnissade och åt mängder med solvarma bigaråer.

Vi spelade fotboll tillsammans men det blev ganska kortvarigt och vi började istället på ridskola. Lite äldre än alla andra i vår nybörjargrupp men vad roligt vi hade! Vi fortsatte där till en bra bit in på högstadiet. Efter skolan på tisdagarna satte vi oss på bussen med våra enorma packningar och hade sen en ganska lång och jobbig promenad framför oss. Det var en lång uppförsbacke och vi flämtade oss upp för den, pratandes och fnissandes. Det hände att vi smet upp till någon sommarstugetomt längs vägen och pallade äpplen eller rabarber. Väl på plats i stallet var vi alltid först och efter att vi bytt om ryktade vi häster, sadlade och tränslade.

Vi lärde känna Maria. Den söta Maria som gjorde rastaflätor med blåa pärlor i håret, hon kunde göra dom själv och vi var mäkta imponerande. Precis när Maria fyllt 15 år blev hon påkörd och dog. Jag och Karolin sörjde tillsammans och var på begravning. Något av det sorgligaste jag hittills varit med om i mitt liv.

Efter högstadiet valde vi olika program på gymnasiet och gled ifrån varandra. Efter gymnasiet flyttade jag till Stockholm och jag och Karolin sågs nästan aldrig. Men visst hände det att vi sprang på varandra, framför allt när jag flyttat tillbaka till Göteborg och fått barn. Vi fikade tillsammans och hon berättade att hon läste italienska och skulle flytta till Rom och läsa design. Jag var så imponerad och faktist lite avundsjuk. Och Karolin var imponerad och kanske lite avundsjuk på mig, som träffat kärleken i mitt liv och fått barn.

Det händer att vi springer på varandra när Karolin är hemma i Sverige och när Mamma dog mailade vi ett tag. Karolin tyckte att min Mamma gjorde den godaste köttfärssåsen som fanns!

För ett tag sedan lämnade prinsessan från förskolan en kommentar till ett inlägg min blogg som gjorde mig jätteglad! Jag saknar dig med och minns med glädje vår uppväxt tillsammans! Klart vi kan vara vänner trots att vi bor i olika länder.
Många många kramar till Karolin från mig, Elena

Helgen i bilder

Först blev jag fin i håret....

Sen blev (nästan) alla överaskade när dopet visade sig föregås av vigsel mellan underbara Alexandra och Fredrik

Jag hade dock avslöjat dom ett par veckor innan och fick som "straff" att läsa en bibeltext i kyrkan.
Något jag inte alls tog som straff utan som en stor ära!

Sen blev det mat, tårta och fest hela natten, emn då hade batteriet i min mobilkamera lagt av...