När jag började förskolan, knappt 6 år gammal fanns där en flicka som var något av det sötaste jag hade sett. Hon såg ut som en prinsessa med stora blå ögon och ljust lockigt hår. Hon hette Karolin. Vi gick i samma klass ända upp till 9:an.
Under lågstadiet och kanske framför allt mellanstadiet var det så där upp och ner som det kan vara med tjejjer i den åldern. Ibland skickades det elaka lappar och var tårar och sura miner. Men oftare var vi väldigt goda vänner. Jag vet inte hur många nätter som spenderats i deras stora tält som vi med ganska stor möda satte upp på hennes gräsmatta. De bodde i ett vackert hus vid havet men vi var som sagt oftast ute och i tältet. Vi pratade i timtal, vi badade och ibland tog vi en liten båt ut och fiskade. Ett antal timmar spenderades också i hennes mormors bigaråträd där vi satt och pratade, fnissade och åt mängder med solvarma bigaråer.
Vi spelade fotboll tillsammans men det blev ganska kortvarigt och vi började istället på ridskola. Lite äldre än alla andra i vår nybörjargrupp men vad roligt vi hade! Vi fortsatte där till en bra bit in på högstadiet. Efter skolan på tisdagarna satte vi oss på bussen med våra enorma packningar och hade sen en ganska lång och jobbig promenad framför oss. Det var en lång uppförsbacke och vi flämtade oss upp för den, pratandes och fnissandes. Det hände att vi smet upp till någon sommarstugetomt längs vägen och pallade äpplen eller rabarber. Väl på plats i stallet var vi alltid först och efter att vi bytt om ryktade vi häster, sadlade och tränslade.
Vi lärde känna Maria. Den söta Maria som gjorde rastaflätor med blåa pärlor i håret, hon kunde göra dom själv och vi var mäkta imponerande. Precis när Maria fyllt 15 år blev hon påkörd och dog. Jag och Karolin sörjde tillsammans och var på begravning. Något av det sorgligaste jag hittills varit med om i mitt liv.
Efter högstadiet valde vi olika program på gymnasiet och gled ifrån varandra. Efter gymnasiet flyttade jag till Stockholm och jag och Karolin sågs nästan aldrig. Men visst hände det att vi sprang på varandra, framför allt när jag flyttat tillbaka till Göteborg och fått barn. Vi fikade tillsammans och hon berättade att hon läste italienska och skulle flytta till Rom och läsa design. Jag var så imponerad och faktist lite avundsjuk. Och Karolin var imponerad och kanske lite avundsjuk på mig, som träffat kärleken i mitt liv och fått barn.
Det händer att vi springer på varandra när Karolin är hemma i Sverige och när Mamma dog mailade vi ett tag. Karolin tyckte att min Mamma gjorde den godaste köttfärssåsen som fanns!
För ett tag sedan lämnade prinsessan från förskolan en kommentar till ett inlägg min blogg som gjorde mig jätteglad! Jag saknar dig med och minns med glädje vår uppväxt tillsammans! Klart vi kan vara vänner trots att vi bor i olika länder.
Många många kramar till Karolin från mig, Elena
3 kommentarer:
Vad ska man saga om ett sadant har inlagg?!?
Vad gulligt och underbart att du kommer ihag allt detta!!
Jag kommer att vara rord lange efter ha last detta..Du har ju funnits vid min sida i halva mitt liv, dessutom den fas som kanske ar viktigast av alla - barndomen! Innan man blir hemsk fjortis..
Roligt att man alltid tycker att graset ar gronare pa andra sidan - jag var ju som alla andra blekfisar i forskolan men du - du var daremot den sotaste, mest spannande flickan med morkt glansande harsvall och bruna pigga ogon och full av prat! Och hemma hos dig fick man oliver(!), er stora hund stoppade till min stora skrack in hela min arm i hans mun en gang, och ja - din mamma lagade pa staende bestallning till den allra basta kottfarsasen i hela varlden varje gang jag at middag hos er! Jag minns fortfarande lukten faktiskt! :-)
Kommer du ihag hur ridlararen vek sig dubbel av skratt nar min nojiga mamma tog mig till akuten efter ett micro-litet hastbett i fingret..? Pinsamt...
Till sommaren nar vi bada ar i Bokenas tycker jag vi ordnar en picnic pa nagon sommarang och minns en massa saker ihop med man, barn, pojkvan eller alla som vill!
Stor kram min van och tack for ditt inlagg!
karolin
Ja, det hade Petra roligt åt länge! (kommer du ihåg när vi skramlade till en julklapp åt henne och hon blev alldeles rörd?) Fast jag vill minnas att såret inte var sååå himla litet och faktist blödde ganska ordentligt...;-)
Det vore härligt att ses! Vi kommer att vara i Bokenäs en hel del i sommar men också på Öalnd en del så vi får hoppas att vi inte är där när ni är hemma.
Ja just det ja, Petra hette hon ja! Borjar glomma bort saker redan vid 31 ars alder..
Vi kommer till Bokenas i borjan av augusti, sen ska vi till sicilien och prova pa att dyka. Hoppas vi inte missar varann!!
kramkram!
Skicka en kommentar