Magiskt när den allra första tanden tappas

Min stora tjej blir allt större.
Nu har hon tappat tanden. Det var i tisdags. Hon stod länge och väl vid badrumsspegeln och vickade och drog. Det började blöda lite men hon fortsatte tappert. Jag försökte hålla mig i bakgrunden, städade badrumsskåpet lite nervöst. Och plötsligt stod hon där med en liten liten tand i handen och med blodet sprutande ur munnen. Oj vad mycket blod det var. Den stora lilla tjejjen blev lite spak och bad om papper. Hon lade försiktigt ner tanden på handfatet och jag flyttade den lite diskret upp på en hylla så den inte skulle komma bort. Jag gav henne papper och hon stod och försökte torka bort blod samtidigt som hon spottade i handfatet. Vi hämtade lite kallt vatten som hon skjölde med. Sen stod vi tillsammans vid spegeln länge och beundrade hålet där tanden suttit.
Vi ringde Pappa som var på väg hem från jobbet, och så ringde vi faster Lisa och farmor Ingrid. Tea ville inte prata själv, hon ville att jag skulle berätta. Hon var lite darrig den stora lilla flickan.

Sen låg vi i hennes säng och pratade istället för att läsa godnattsaga. Det kom lite tårar, det hade ju varit liksom läskigt och spännande på samma gång. Och oj vad stor hon var nu! Men inte tolvåring! (Teas ord för riktigt stor tjej/kille, tror hon menar tonåring).
Och någon tandfé trodde hon då rakt inte på. Men jag berättade att hon visst finns, hon är c:a 30 cm lång (måttade med fingrarna) och har en vit och ljusgrön klänning. Hon har små fevingar som liksom är silvergenomskinliga. Hon har jättelångt ljust lockigt hår, ända till fötterna räcker håret. Och så har hon en specialväska med guldpengar i, som hon lämnar till barnen.
Då blev Tea tyst och fundersam.


Dagen efter hade såklart tandféen varit där och lagt en guldtia i glaset med vatten och tanden. Men i dagsljuset var Tea helt säker på att de tinte var någon tandfé. När hon tänkte efter hade hon nog faktist varit uppe och sett att det var jag som lade i pengen i glaset