Igår gick jag hem från jobbet. Jag har mått sämre och sämre för varje dag allt eftersom vi närmar oss mammas begravning. I morgon är det. Jag har panikkänslor, ett tryck över bröstet och det känns svårt att andas. Jag får paniktankar. "Jag kan inte" "Jag klarar inte det här". Jag vet inte riktigt vad det är jag tror att jag inte klarar...Allt tror jag. Småsaker känns helt oöverstigliga. Igår skulle jag köpa en ram till en förstoring av ett foto på mamma, vi ska ha det på ett bord bredvid kistan i kyrkan. Jag skulle köpa ett album också, där vi ska ha bilder på mamma och ha framme vid minnesstunden. Det var skitjobbigt. Men jag gjorde det. Jag har satt in alla bilderna i albumet nu. Men det känns som om det saknas många kort, undrar vart dom tagit vägen.
Idag ska jag ner till Älvängen och köpa lite grejjer till minnesstunden. Känns oöverstigligt. Jag begriper inte hur jag ska klara att sätta på mig skorna och jackan, sätta mig på cykeln och fixa det här. Jag fattar inte hur jag ska fixa det här.
2 kommentarer:
Jag som lillasyster är faktiskt stolt över dig, som tar tag i allt det här o orkar genomföra det.
Är oerhört glad över att vi syskon har varandra, och glöm inte det heller. vi ses sen. Jag älskar dig syster!
Gumman. Jag är otroligt glad över att vi har varandra. Men hjärtat, det finns inget att vara stolt över. Inte i det här. Vi tar ju oss bara igenom det. Var och en på sitt sätt och gör det vi orkar och kan.
Kram
Skicka en kommentar